Tillbaka till verkligheten

ett-ljust-i-morkret

Ett ljus i mörkret. Vi vill egentligen inte lägga sportsliga värderingar i om det var rätt eller fel att entlediga Poya Asbaghi från det finaste jobbet en chefstränare i Sverige kan ha, det är liksom inte riktigt sånt vi gör här. Men, hur man än vänder och vrider på det så går det inte att undgå det faktum att vi är i desperat behov av poäng för att inte riskera en repris på 2018, senaste säsongen då det “moderna” IFK Göteborg med kniven på strupen lyckades snubbla sig över mållinjen efter en ångestfylld bortamatch mot skitlaget Brommapojkarna. Det är högst troligt att man från Kamratgårdens sida helt enkelt insåg att man den här gången kunde agera preventivt, med en åtgärd innan föreningens Allsvenska existens bara var några matcher bort, och det är ändå ett sunt tecken att man väljer att i alla fall försöka stoppa blödningen innan halva benet har sågats av.

För vi kan konstatera att, jodå, vi hade fan rätt den här gången också. Med all säkerhet kommer den officiella kommunikationen inom några dagar börja handla om “ett mer cyniskt spelande Blåvitt där poängen är det viktiga”, precis som 2013. Precis som 2018. Japp, igen, som alla andra gånger när någon har bankat sitt envisa tränarhuvud mot betongväggen i Blåvitt så får man till slut krypa till korset och erkänna att ska vi börja ta poäng så får vi nog fan leta fram den där cyniska fotbollen ur malpåsen ändå. Du vet, den där aggressiva fotbollen som spelas på ren jävla vilja och utan finess? Den som tydligen ingen vill ha MEN SOM VINNER MATCHER?

Och precis som vi vid tidigare tillfällen har stipulerat i liknande dravel här: om det först är nu som det gäller att ta så många poäng som möjligt, ja då kan man ju fan i mig undra vad man ville få ut av fotbollen tidigare? Vi har ju inte betalt heltidsjobb som fotbollsexperter här men någonstans måste väl alla vara med på att hela jävla poängen är att ta så många poäng som möjligt? Eller finns det något typ av bonussystem för flest passningar inom laget som vi har missat?

För nu står vi här igen, för andra gången på tre säsonger, och stirrar ner i ruinens avgrund som stavas Superettan. Det nya Blåvitt som skulle spela modern fotboll med någon typ av inkluderande attitydförändring(!?), där finess och ren talang skulle gå före fysmonster drillade i (nu mera raserade) Munkebäckskolans gymnastiksal, är inget annat än ett praktfullt fiasko! De som ska rädda föreningen och vända det här till slut är Jakob, Bjärs, Wernbloom och Seb – och av de unga talangerna som sticker ut vid deras sida har vi Erlingmark och Holm, knappast urtypen av det hippa nya Blåvitt som skulle locka till sig varenda oupptäckt Zlatan i Angered som tydligen aldrig fått chansen tidigare. Nej, det fungerar inte så, och det är dags att se er själva i spegeln och erkänna att ni hade fel.

Vi hoppas och tror att det nu sker en tillbakagång till det konservativa Blåvitt. Den Blåvita maskinen som maler sönder motståndare med styrka och vilja både på och utanför fotbollsplanen. Det stora tunga kollektivet som det gör ont så in i helvete att möta. För ni andra fick er chans, även om vi inte trodde på den så fick ni ändå chansen att visa oss alternativet. Tack, det räcker nu. Vi har sett nog.

* * *

Det ryktas att det finns personer som på allvar skulle vilja se AIK-ikonen Mikael Stahre ta över efter Poya Asbaghi. Om det mot förmodan stämmer så inte bara visar det prov på en enorm historielöshet, utan också på ett rent usel omdöme. Vi har skrivit om det här tidigare och orkar inte rota i arkiven, men Mikael Stahre anses alltså vara en av de absolut sämsta värvningarna på tränarsidan genom tiderna i MLS. Att ta in det svartgula fanskapet vore inte bara en ny kniv i hjärtat hos många äldre supportrar, det vore att ta in en usel tränare som hoppat från det ena sjunkande skeppet till det andra, och vi är övertygade om att den sportsliga ledningen är mycket smartare än så.

God jul!