När tålamodet tog slut

despair

Vi är väldigt, väldigt, väldigt trötta på att skriva negativa inlägg om IFK Göteborg, men den nakna sanningen är att de ljusglimtar som föreningen har bjudit oss på de senaste, ptja, TRE ÅREN eller så, är försvinnande få. Visst, vi kan fortfarande göra en och annan match som får oss att drömma om bättre tider, som att inleda säsongen med att genom hårt arbete ta tre poäng borta mot Trelleborg, eller följa upp det några veckor senare med en bortaseger mot Malmö. Men, eh, ja det var väl det som stack ut på det positiva kontot, annars har det varit mediokra prestationer blandat med fullständiga haveri och många poäng förlorade i matchens sista minuter. Detta sker i ljuset av att vi kollektivt inför säsongen tog något typ av gemensamt beslut med föreningen att tillsammans bita oss i läppen och mumla “tålamod…”.

Well, IFK Göteborg, vi kan rapportera tillbaka att vi nu har bitit så jävla hårt att det rinner en mindre flod av köttsaft, saliv och blod genom våra läppar. Vårt tålamod tog definitivt slut i samband med den katastrofala insatsen mot Sirius. En fotbollsmatch där de första 45 minuterna var så händelsefattiga och usla att tv-bolaget som sände den fick be om ursäkt till tittarna då de inte hade en enda höjdpunkt att visa i repris inför andra halvlek. Att Poya Aspagi efter matchen kan stå och säga att den halvleken ingår i “kanske våra bästa 60 minuter på hela säsongen” är inget annat än bisarrt.

Någonstans får det räcka, vi orkar inte mer. Vi är trötta på att hylla samma gamla spelare från UEFA-cupen 30 år tillbaka i tiden, när nutiden är katastrof. Vi är trötta på att vår räddning tydligen ska vara Robin Söder, som inte kommer från någon större succé i ett belgiskt bottenlag. Vi är fruktansvärt trötta på Kamratgårdens visioner och skitsnack, hur Håkan Mild kunde stå och säga att vi ska bli nordens ledande fotbollsklubb, till att vi ska vara topp tre i Allsvenskan, till att vi ska vara “realistiska”, till att vi ska vinna SM-Guld senast 2021, till att vi nu inte ska göra det (nej det var det nog ingen som trodde heller). Håll käften, snälla. Vi är trötta på er. Vi är trötta på ALLT.

Men när det är som mörkast, när man börjat inse att – jo faktiskt, det är nu jag dör – det är då man hör ambulansen närma sig, att fötterna når botten på polen, och att IFK Göteborg oavsett hur jävla dåligt allt är någonstans kommer att vända det här. För vi kommer att vända det här, och vi kommer inte åka ur Allsvenskan – inte en chans. Inte för att vi just nu är bra nog för att på egen hand klara kontraktet, utan för att lagen under oss är ännu sämre.

Robin Söder kanske hade sin prime time för sådär åtta år sedan, men den blåvita historien är fylld med spelare som gjort mediokra eller rent ut sagt usla prestationer utomlands och kommit hem och motbevisat alla. Vi ska heller inte glömma att egenfostrade produkten Patrik Karlsson Lagemyr är tillbaka på riktigt. Eller nyförvärvet Sargon Abraham, som enligt uppgift löste sitt kontrakt med Degerfors ur egen ficka, och har varit en supporter till IFK Göteborg sedan han var liten – och så kan killen göra mål också, det är ju fan så att man kan bli religiös för mindre.

Helt plötsligt finns det lite tro på ett nytt sportsligt kapital.

IFK Göteborg har sedan några månader tillbaka fått en ny klubbdirektör i Max Markusson. En (relativt) ung förmåga med tro på förändring. Alltså, inget mer skitsnack utan faktiskt göra saker på riktigt. När man hör honom prata så är det så smärtsamt tydligt att mycket av arbetet på Kamratgården har fungerat precis så illa som alla har misstänkt. Det går naturligtvis alltid att linda in underprestationer med ursäkter som brist på struktur och tydlighet, och det är möjligen en orsak – men vi tror och hoppas att Max nu drar Kamratgården igenom det stålbad som det så uppenbart behöver. Om huvuden behöver rulla, ja så låt det då ta mig fan bli en lokal variant av Stockholms blodbad om det så behövs. Det här är ingen kommunal verksamhet där anställningstrygghet är en garanti, och gudarna ska veta att “men han är ju en go gubbe”-mentaliteten måste städas bort från Kamratgårdens väggar en gång för alla. Vi måste på riktigt våga ifrågasätta kompetens om verksamheten inte fungerar, och Max känns som rätt person på rätt plats att göra det. Äntligen.

Helt plötsligt finns det lite tro på en nytändning på Kamratgården.

Förra veckan skrev vi en bitter text om den stängda träningen inför Sirius-matchen, och även om vi kanske bara påverkade beslutet med några promille (ungefär lika mycket som träningen påverkade matchen) så är det med stor glädje som vi tar emot beskedet att IFK Göteborg nu valt att öppna träningen inför den stundande matchen mot Östersund. Vi vill därför passa på att uppmana alla som kan, även ni som var uppe och (inte) såg träningen förra veckan, att försöka ta sig upp till Kamratgården runt klockan 12 på söndag. Nu jävlar visar vi tillsammans att tålamodet är slut: inga fler skitmatcher, nu ska spelarna veta att det ska krigas hela vägen in till sista omgången. Det är nu det börjar på riktigt.