Dagens öppna träning, ett skämt

Spindelns insatskommando skickade ut en patrull till dagens öppna träning. Det gick sådär…

- Spelade den nya killen?
- Eh, jag vet inte, jag kom precis.
- Jag läste att han skulle spela.
- Är det slut nu?
- Öh, ja tydligen…

Välkommen till Blåvitts träning i nådens helvetesår 2018. Inför säsongen införde man en så kallad “stängd första timme” för träningar innan matchdag. Det skulle visserligen begränsa öppenheten hos klubben, men om det så kunde hjälpa ens en promille på matchdagen så var det ändå värt det, löd argumentet… och med tanke på hur säsongen har sett ut så kan vi väl syrligt konstatera att laget verkligen behövt all jävla hjälp det kan få.

Men, att “stänga” träningar på Kamratgården är inte en nivå av svårt, det är i praktiken omöjligt då IFK Göteborg inte äger området runt om eller kan spärra av det. I stället har personal från Kamratgården helt enkelt fått agera väktare och vänligt be personer som dröjt sig kvar på gångvägen vid planen att frivilligt avlägsna sig. Man kan tycka vad man vill om exakt hur mycket positiv effekt det här har, speciellt med tanke på att den som vill ändå kan ställa sig i backkrönet upp till Kamratgården och se träningen därifrån.

17 minuter. Väldigt snällt räknat. Det var så mycket öppen träning som IFK Göteborg mäktade med inför de 30-40 personerna som hade tagit sig upp till Kamratgården i dag. Där var pensionärer, barnfamiljer, och ännu flera som hade tagit tid från sin semester, och jag tror nog att samtliga runt kvart i tolv i dag kollektivt tänkte ungefär samma sak när Poya samlade spelarna och avslutade träningen: vad fan gör jag här egentligen?

Vi förstår det orimliga i att förlänga en inplanerad träning med, säg en 30 minuter, för att göra den plötsliga grupp människor som agerar publik nöjda (och ja det var personer på plats som bittert mumlade det förslaget), men vad är ens meningen med att ha en öppen träning som varar i en kvart? Visst, några spelare kanske dröjde sig kvar och körde lite extra avslutsövningar eller andra frivilliga strapatser, men då hade många redan börjat gå hem.

Det är inte heller så att Kamratgården är lättillgängligt, det är inte direkt som att gå ner till lokala matbutiken och inse att den är stängd. För så gott som alla är det ett tidskrävande projekt att ta sig dit, och det är något som borde premieras och uppmuntras. Det är lika svårt att mäta som att förstå varför man stänger ute sina supportrar och medlemmar från träningens första timme, men skit samma; självklart ska vi respektera förbudet – däremot, om den öppna delen av träningen är i princip obefintlig, så skriv för fan att hela träningen är stängd i stället, och bespara oss bensin, spårvagnsbiljetter, tid och ytterligare frustration kring laget.

Personal på kamratgården var där, såg den stängda träningen, såg när folk kom, såg när folk gick. Tror ni att det blir någon som helst reaktion tills nästa vecka? Sådär “Oj, det här var inte så smart upplägg?” Alltså man lever ju på hoppet någonstans, men…

Vi kan däremot med glädje konstatera att IFK Göteborgs CSR-arbete med Elisabeth Anderton i spetsen verkar gå framåt även bortom Power Point-presentationer, men just nu känns det också ta mig fan som den enda delen av föreningen som faktiskt fungerar. Skärpning samtliga eller AVGÅ.